Försonare...

Försonare, som färgar röd den väg där du går fram,

i dina spår blott trygg jag går, du blödande Guds Lamm.

Försonare, du svettas blod uti Getsemane,

du ångest lider där för mig och bär all syndens ve.

Försonare, till Golgata jag ser dig blodig gå

och törnekrönt du korset bär, som du skall dö uppå.

Försonare, "Min Gud, min Gud, hur övergav du mig?"

jag hör dig ropa där i nöd på korsets smärtestig.

Försonare, med blodig hand mitt skuldebrev du tar

och naglar det vid korset fast; nu ingen skuld jag har.

Försonare, ett saligt ord mig sist från korset når

"Fullkomnat!" ropar du för mig, och nu jag leva får.

Försonare, i dina spår, så röda av ditt blod

mig alltid led och lär mig tro att du min sak gjort god.

Försonare, sträck ut din hand, din genomstungna hand,

och drag till dig ditt köpta folk i varje, varje land.

Arvid Hydén

Se, kärlet brast...

Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten,
dess doft uppfyller världens sorgehus.
Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten,
blir saligt lyft ur jordens stoft och grus.

Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma,
var icke snål, bered din själ till fest.
Vad fröjdfullt överdåd!
Låt kärlek tömma sin bästa gärd för själens höge gäst.

Nathan Söderblom

Då tog Maria en flaska dyrbar äkta nardusolja,
och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår,
och huset fylldes av doften från oljan.

Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar,
den som skulle förråda honom, invände:
"Varför sålde man inte den här oljan
för trehundra denarer och gav åt de fattiga?"
Det sade han inte därför att han brydde sig om de fattiga,
utan därför att han var en tjuv
och brukade ta av det som lades i kassan,
som han hade hand om.
Jesus sade då:
"Låt henne vara, hon har sparat denna olja för min begravningsdag.
De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid."
Joh. 12:3-8

Från örtagården...

Från örtagården leder till Golgata en väg

som Fadern själv bereder och tecknar steg för steg.

Till paradis den vägen bär, men en smärtornas väg det är.

Av kärlek till oss arma vår Jesus den har gått.

Hans hjärta, dyra, varma, sitt dödsstygn där har fått.

Till parsdis den vägen bär, men en smärtornas väg det är.

Ack, se! I oljelunden förskräckt han faller ner

i hemska midnattsstunden och suckar, ängslas, ber.

Till paradis den vägen bär, men en smärtornas väg det är.

O gudakärlek ömma! Han villigt bar på sig

den synd som oss vill döma och frälste dig och mig.

Till paradis den vägen bär, men en smärtornas väg det är.

Den sköna himladräkten han köpte åt oss då,

åt all folk och släkten som inför honom stå.

Till paradis den vägen bär, men en smärtornas väg det är.

Nu må vi alla dröja vid helga korstes stam!

I tron oss där förnöja, med blicken på Guds Lamm.

Till paradis den vägen bär, men en smärtornas väg det är.

Blott så vår själ kan lära den evigt nya sång,

till Guds och Lammets ära, som sjungas skall en gång:

Han allt för oss fullkomnat har, men en smärtornas väg det var.

Carl Gerhard Liender

...buren blott av nåden...

Maria, Herrens moder, såg ej sin morgondag,

men kallelsen från ovan hon tog fast hon var svag:

Dig vill jag tjäna, Gud; jag känner inte vägen,

men led mig med din vilja, jag lyssnar till ditt bud.

Maria, Herrens moder, en enkel människa blott,

fick bli den tomma kalken för kärlek utan mått.

Och stallets foderbord fick bli den enkla bädden

när himmelrikets konung kom hit till denna jord.

Maria, Herrens moder, i natt och ensamhet

hon kände smärtans svärdsegg i hjärtat tränga het,

när hatets mörka fors slog samman över Sonen,

som smädades, förföljdes och naglades på kors.

Maria, Herrens moder, var trogen kallets bud

och även i sin vånda hon litade till Gud.

I henne växte så det stora löftesordet,

och buren blott av nåden fick hon sin kraft att gå.

Och liksom Herrens moder är Kristi kyrka ock

helt utan makt och välde en nådens vagga dock.

Utblottad må den bli, men när den allting saknar

skall ur dess armod stiga en lovsångs melodi.

Anna-Maija Raittila

Så är det

- när vi själva blir uttömda på allt

träder Herren till

och bara Hans nåd är det att vi får stå i Hans tjänst

som enskilda

som församlingar

som kyrka

TACK för den nåden, Herre!

Hjälp oss vara trofasta Din kallelse

- att förkunna Din nåd -

genom Din Son Jesus Kristus

Amen

tröst

Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud.

Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder.

Sion, du glädjens budbärarinna, stig upp på ett högt berg.

Jerusalem, du glädjens budbärarinna, höj din röst med kraft.

Höj den utan fruktan, säg till Juda städer:

"Se, er Gud!"

Ja, Herren, HERREN kommer med makt, hans arm visar sin makt.

Se, han har med sig sin lön, hans segerbyte går framför honom.

Han för sin hjord i bet som en herde,

han samlar lammen i sina armar, han bär dem i sin famn.

sakta för han moderfåren fram.

tröstens ord genom profeten Jesaja, kap 40

Amen.

Lovet och priset, visheten och tacksägelsen,

äran, makten och väldet

tillhör vår Gud i evigheternas evigheter.

Amen