För mig är sommaren...

Gräset

För mig är sommaren icke det stolta havet

med vita segel över brusande vågor;

icke den höga, ljusstrålande himlen

med lätta, jagande skyar;

icke heller den djupa, outgrundliga skogen

med dess hemlighetsfulla röster och sjudande liv.

- För mig är sommaren den fattiga markens

blyga, föraktade, vilda gräs.

Det gömmer i sin fina, luftiga byggnad

sommarens ljusaste, lättaste glädje,

drömflyktig, aningsmättad, solgenomskimrad.

Daggstänkt i svala, rofyllda mornar

återstrålar det himlens och solens färgspel

i skiftningar av sällsam mjukhet och gnistrande liv.

I dess veka stänglar och skälvande vippor

har mullens längtan blivit frigjord,

dess tyngd förvandlad i lätthet,

dess stumhet talande.

Finns väl en röst så mild och hugsvalande

som gräsets,

när det bugar under det lätta trycket

av vindens susande vinge?

Finns väl en vällukt mer ljuv och vemodsmättad

än gräsets,

när det stupar för lien

och utandas sin själ över soldränkta

sommarvidder i drömfin doft?

Gräs, du föraktade, vilda gräs,

stoftets förgängliga korn,

glömda gravars enda prydnad,

spirat ur myllan i ljusa sommarnätter,

viskar du om ljuvlig vila under mullen

för den, som gått sig trött.

Jacob Tegengren