För mig är sommaren...

Gräset

För mig är sommaren icke det stolta havet

med vita segel över brusande vågor;

icke den höga, ljusstrålande himlen

med lätta, jagande skyar;

icke heller den djupa, outgrundliga skogen

med dess hemlighetsfulla röster och sjudande liv.

- För mig är sommaren den fattiga markens

blyga, föraktade, vilda gräs.

Det gömmer i sin fina, luftiga byggnad

sommarens ljusaste, lättaste glädje,

drömflyktig, aningsmättad, solgenomskimrad.

Daggstänkt i svala, rofyllda mornar

återstrålar det himlens och solens färgspel

i skiftningar av sällsam mjukhet och gnistrande liv.

I dess veka stänglar och skälvande vippor

har mullens längtan blivit frigjord,

dess tyngd förvandlad i lätthet,

dess stumhet talande.

Finns väl en röst så mild och hugsvalande

som gräsets,

när det bugar under det lätta trycket

av vindens susande vinge?

Finns väl en vällukt mer ljuv och vemodsmättad

än gräsets,

när det stupar för lien

och utandas sin själ över soldränkta

sommarvidder i drömfin doft?

Gräs, du föraktade, vilda gräs,

stoftets förgängliga korn,

glömda gravars enda prydnad,

spirat ur myllan i ljusa sommarnätter,

viskar du om ljuvlig vila under mullen

för den, som gått sig trött.

Jacob Tegengren

Guds hjärta brast...

...fridfull helgdagsro

Nu är det ljuvlig sommar och stilla helgdagsfrid.

Den vita häggen blommar och tyst är lund och lid.

Utöver fälten alla de gröna gräsen gro

och kyrkans klockor kalla till fridfull helgdagsro...

...stilla helgdagsfrid...

...söndag morgon i ljuvlig försommartid...

att vid klockornas klang få träda in i Din helgedom

stilla min själ

sätta mig vid Dina fötter

möta Dig

i Ordet, Bönen, Din heliga måltid

och dela gemenskapen med andra av Dina barn

det är Nåd

En vänlig grönskas rika dräkt...

En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar,

nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar.

Och solens ljus och lundens sus och bäckens sorl bland viden

förkunnar sommartiden.

Sin lycka och sin sommarro hörs yra fåglar prisa,

ur skogens snår, ur stilla bo framklingar deras visa.

En hymn går opp av fröjd och hopp från deras glada kväden,

från blommorna och träden.

Men du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder,

lär mig att akta främst ditt ord och dina nådesunder.

Allt kött är hö, var växt skall dö och tiden allt fördriver.

Blott Herrens ord förbliver.

Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissnar gräsen.

Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen.

Min ande giv det nya liv som aldrig skall förblomma

fast äng och fält står tomma.

Väl må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt:

min vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt.

I paradis han, god och vis, mig sist skall omplantera,

där intet vissnar mera.

Carl David af Wirsén i Finlandssvenska psalmboken 539

Se, härligt smyckad jorden står

I denna ljuva sommartid

gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor.

Se, härligt smyckad jorden står,

se hur för dig och mig hon får så underbara håvor!

När jag hör lärkans morgonsång,

när fåglar kvittrar dagen lång på ängar berg och backar,

då kan jag inte tiga still.

Min Gud, så länge jag är till, för livet jag dig tackar.

Ack är det redan här så skönt

på denna jord, så härligt grönt,

hur skall det då ej bliva i himmelen där Gud berett

vad ingen här i världen sett och ord ej kan beskriva.

Liksom ett träd i sol och regn

så låt min själ i Andens hägn få växa alla dagar

den sommar som av nåd jag får.

Gud låt mig bära frukt i år, den frukt som dig behagar.

Behåll mig till ditt paradis,

och låt mig på de trognas vis i dina gårdar grönska.

Låt mig få tjäna dig allen,

i trohet sann, i kärlek ren, så vill jag mer ej önska.

Paul Gerhardt, finlandssvenska psalmboken 534

...hur skön då måste själva källan vara...

Jag ser Hans spår varhelst en kraft sig röjer,

en blomma doftar och ett ax sig böjer...

Ack, när så mycket skönt i varje åder

av skapelsen och livet sig förråder,

hur skön då måste själva källan vara,

den evigt klara!

(J O Wallin, Finlandssvenska psalmboken 449)

Du går över jorden

lämnande Dina spår av skönhet

- Din hand har gjort det -

en doft av Evigheten

dröjer kvar

här hos oss, ännu jordbundna,

men längtande efter frigörelsen,

vår själs förlossning

och den fullkomliga återföreningen

med Dig.

Jag hör Hans röst där sommarvinden susar,

där lunden sjunger och där floden brusar,

jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala

och mig hugsvala.

Likväl ett töcken mig från Honom stänger;

min bön, men ej min blick till Honom tränger.

Tänk om jag en gång Honom såg och hörde,

han vid mig rörde.

(JO Wallin)