Det reser sig över staden, tornet med Korset, och alla vet - här finns en kristen kyrka...
Här möter jag den Evige, i Ordet, nattvarden, bönen och lovsången...
Här får jag dela gemenskapen med systrar och bröder...
Här får jag lägga av bördan, och ta emot förlåtelsen...
Tornet med korset visar: här är kyrkan!
Men inte alltid... Den osynliga Kyrkan, eller Guds rike, syns inte för det jordiska ögat. Kanske får jag se det glimtvis med det inre ögat. Men endast Kyrkans Herre ser dess gränser...
"Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren.
Hon är Guds egen byggnad, den nya skapelsen.
Hon var den Kristus sökte med evangelium,
den brud han återlöste från världen med sitt blod.
Fast spridd i många länder är kyrkan endast en
och har en enda Herre och en bekännelse.
Av vatten född och Ande till ett och samma hopp
hon går till löfteslandet med samma resekost.
Med undran och med löje ser världen hur hon slits
av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred
om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.
När lögn och våld förmeras, var är då jordens salt?
Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall?
Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ,
en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.
Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son,
det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod.
Omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor."
Ur finlandssvenska psalmboken 167
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar