höst

Fram skrider året i sin gång
nu gulna lund och lid.
Farväl med all din lust och sång
du korta sommartid.

Snart suckar vinterstormens röst: allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst, som under allt består.

Låt gulna varje blad på kvist, låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst, den skiftar ej ändå.

Jag vet ett träd så friskt och grönt, när döden råder här:
På Golgata det blommar skönt, och evig frukt det bär.
Ur psalmboken 542


Höst - en förunderlig tid.
Så vacker, men samtidigt vemodigt sorgesam.
Förgängelse och död... ändå ett löftets skimmer i de gyllene solstrålarna...
Hopp om nytt liv, i en ny vår.

"Om inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn,
men om det dör, så bär det mycken frukt"

Avskedet är inte evigt...
i den nya våren och sommaren blommar Livet