Skärtorsdag

När med de dina, Frälsare,

du satt i heligt brödralag för sista gången,

då var du ej i bittra tankar fången

fast Judas smög sig bort och det blev natt.

Du tänkte ej på stavar, svärd och bloss,

du tänkte på de elva och på oss.

Du tackade, du såg mot höjden opp

och dina ögon lyste himmelskt klara

när bröd och vin du helgade att vara ditt kött och blod,

som ger de sorgsna hopp.

För måltid som ger salighet och frid

dig, korsets man, ske pris till evig tid.

Din milda stämma kallar mig vid namn,

jag är välkommen, jag som dig har svikit.

Nu trotset ur mitt hårda hjärta vikit.

Du tillger allt och öppnar mig din famn.

Sin Herre själen möter.

Inga ord kan vittna rätt om friden vid ditt bord.

Men, Herre, jag är ej din enda gäst.

Här tröstas även andra

och jag känner att du förenar oss till nära vänner,

att själ vid själ med starka band är fäst.

Jag gläds åt att min fröjd ej är blott min:

ni syskon ser som jag i himlen in.

Hur kär är ej vår kyrkas altarrund!

Men ock vid andra altaren du lättar betryckta själar,

Herre, och dem mättar.

Din död är också deras tröstegrund.

Och därför ber jag som du själv har bett

att alla kristna måtte vara ett.

Jag hör en fjärran sång och cittrors ljud.

Jag ser en syn: den stora vita skaran som kämpat ut

och räddad undan faran är samlad inför dig till gästabud.

Skall jag nå dit?

Skall mången saknad vän jag sluta där i mina armar än?

Jag tror det.

Din lekamen och ditt blod

min kropp och själ till evigt liv bevarar.

Du leder mig och vårdar och försvarar.

Nytt hopp du tänder, ger mig kraft och mod.

I all min nöd är ingen verklig nöd

och glad förkunnar jag din offerdöd.

(Finlandssvenska psalmboken 81 Ola Cleve)