Trampet och rösterna hade tystnat. Kvällen med sitt sammetslena mörker sänkte sig åter över den lilla staden. På himlen tändes stjärnorna, en efter en. Allt andades stillhet. Det enda som hördes var djurens tramp i stallet och då och då ett fårs bräkande eller en kos råmande.Ur mörkret i ett av stallen hörs plötsligt ett annat ljud, en kvinnas dämpade kvidande. På det trampade jordgolvet har någon i ett hörn ordnat till en bädd av halm och några tygstycken. På bädden ligger en ung kvinna och kastar sig av och an för att söka lättnad från smärtan, som sköljer över henne i blodröda vågor.
Äntligen en liten stund av vila! Tårarna tränger fram och en snyftning arbetar sig upp ur hennes strupe: - O, min Gud! Jag orkar inte mer... Varför gav du mig denna uppgift?!Tanken går till hemmet och ängelns besök den där kvällen. Allt känns så avlägset och främmande. Var det månne bara en dröm?
En ny våg av smärta sköljer över henne. Det svartnar för ögonen. - Josef, hjälp mig! Hon känner den sträva arbetshanden tafatt, men ömt, stryka över hennes panna, medan den andra hårt kramar hennes hand. Något vått rinner ner för kinden. Är det hennes egna tårar, eller gråter han, hennes Josef?
Åter lättar smärtan och tankarna går. Vad var det som ängeln hade sagt? "Guds son!" - O, det kan inte vara sant! Jag duger inte! jag klarar det aldrig! Och här i detta mörka, smutsiga stall?! Hon minns lyckokänslan från besöket hos kusin Elisabet, och hur hennes hjärta då hade jublat mot Herren Gud. O, vad lovsången nu känns långt borta!
- Josef, var är du? Hon hör hur han sysslar med något, men ögonen kan inte urskilja honom i mörkret. Ett ljus glimmar till, och snart sprider en lykta sitt dämpade sken omkring dem. Skuggorna dansar och djuren rör sig oroligt.O, denna förtärande smärta! Det känns som om hennes kropp slits sönder... - Nu, Josef! Hjälp mig...!
...Det känns som en evighet. Men plötsligt skär ett skrik sönder tystnaden. Ett befriande skrik - ett nyfött barns skrik, när luften pressas in i de små lungorna.
- Tack gode Gud! Tårarna sköljer över hennes kinder; lyckotårar. Nu är det över! - Å, Josef, så liten han är! Hon trycker det lilla blåröda knytet hårt mot sitt bröst. - Se, han fryser! Kan du ge mig tyget ur packningen?Ömt torkar hon av den sprattlande, skrikande gossen och lindar honom så att bara det lilla, röda, av gråt hopskrynklade ansiktet syns. Hon lägger honom till sitt bröst, och genast tystnar han och suger ivrigt den värmande mjölken. Hennes hjärta fylls av en obeskrivlig lyckokänsla.
Efter en stund sover gossen, nerbäddad i halm i en krubba, som Josef ordnat till som bädd åt honom. Hon försöker finna vila för sin egen trötta kropp, men halmen sticks och tankarna vandrar oroligt hit och dit i hennes uttröttade hjärna. - Guds son, i detta stall?! Kan det verkligen vara sant? Tvivlen och frågorna blandar sig med lyckokänslan. Oron för framtiden kastar sig över henne. - Hur skall jag skydda och fostra honom i denna hårda värld? Ansvaret tynger. Hon tittar bort mot Josef. -Skall han stå fast vid sitt löfte och ta hand om henne och barnet? Hon har ibland sett bekymret i hans ögon, och hon vet att han fått lida för hennes skull. Nog har hon sett folkets blickar och hört hur de viskat, och skammen har bränt i henne, fast hon ju vetat att hon inte gjort något orätt.
Hon fäster blicken på det sovande barnet och ser friden över hans ansikte. Då fylls också hennes eget hjärta av en outsäglig frid, och de oroliga tankarna viker. Hon slumrar till.
**********************************************
Han sitter stilla på golvet och betraktar barnet, som sover lugnt i krubban. Tröttheten efter den långa resan känns i hans kropp nu när de senaste timmarnas spänning släppt sitt tag om honom. Känslorna och tankarna väller över honom. Besvikelsen över att inte ha kunnat erbjuda Maria ett bättre rum lägger sig åter tung över honom. - Sover hon månne nu?
Han hör hur hon vänder sig oroligt på halmbädden. Han känner sig oduglig och misslyckad. Hjälplösheten inför hennes smärta - ingenting hade han kunnat göra för att hjälpa henne! Det känns orättvist att hon måstre lida så. - Varför, Gud?
Människornas medlidsamma och menande blickar bränner fortfarande i honom. O, hur han velat skydda henne från skammen, men han vet att han inte lyckats med det heller. Han har nog sett skyggheten och smärtan i hennes ögon i bland. Och han har ju inte kunnat förklara för någon! Vem skulle ha trott honom?! Ibland hade ju tvivlen och misstankarna slagit sina klor också i honom. - Hade en annan rört hans trolovade? Det verkade så otroligt, det där som ängeln sagt i drömmen! Ändå ville han lyda Herren, och han hade gjort som ängeln hade sagt.
Men nu kom tvivlen över honom igen. - Guds egen son? Här, i detta stall? Och född med samma smärta som vilket vanligt barn som helst. Borde det inte ha varit annorlunda då? - Var det ändå, trots allt, en annan mans barn? Hade Maria ljugit för honom?
I vilket fall som helst hade han inte själv någon del i barnet. Och det kände på stoltheten att bara ta emot...
Han tittar på det sovande barnet. - Vad var det som ängeln hade sagt? "Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder."
- Jesus, viskar han tyst. Och barnet slår upp sina ögon och tittar på honom. Nej, rakt igenom honom, tycks det som. Han känner sig avklädd inför det lilla barnets blick. Alla hans tvivel, hans misstankar mot Maria, hans människofruktan och hans stolthet bränner honom som eld.
Han faller på knä, döljer ansiktet i händerna och gråter. - Herre, förlåt! Hjälp mig att ta hand om detta barn och dess moder, som du har anförtrott mig!
En stilla frid fyller honom, och han känner en varm kärlek till barnet strömma in i hans hjärta.
Plötsligt rycker han till. - Vad är det för ljud där ute? Dämpade röster och fotsteg, ett fårs bräkande... Vem kan väl komma hit mitt i natten?
******************************************************
En efter en hukar de sig in genom den låga dörren. Nattkylan följer med in, och Maria sätter sig upp i bädden. Josef makar mera halm runt den lille.
De stannar innanför dörren, lite generade och tysta inför det de ser. En ung kvinna, ännu med smärtans och trötthetens drag över sitt ansikte, men med ögonen strålande av en stilla lycka. Bredvid henne, liksom beskyddande, står en enkel, arbetsmärkt man. En tår glittrar i hans ögonvrå, och han stryker förstulet med handen över ögonen. Och där intill står en krubba! Och ett litet barnansikte skymtar fram mellan lindor och halm!
Ett ögonblick står de som förstummade, medan ett förklarat sken sprider sig över deras skäggiga ansikten. De ser på varandra. - Tänk! Precis som ängeln sade! viskar en.
När de besinnat sig bugar de tafatt och hälsar. Så börjar de tala, ivrigt och nästan i mun på varandra.
- Vi såg en ängel!
- Det lyste om honom, starkare än solen, och det blev ljust som på dagen!
- Först blev vi alldeles förskräckta och föll ner på marken.
- Men då började ängeln tala till oss. Hans röst var så mild och varm, och han lät så glad! Han sa att vi inte skulle vara rädda. Och han berättade underbara saker!
- Att en Frälsare blivit född åt oss, just idag, här i Davids stad! Och att han är Messias! Tänk, som vi väntat på Honom!
- Han sa att vi skulle få se ett tecken - ett nyfött barn, lindat i en krubba.
- Och mitt i allt var där med ängeln en stor hop med änglar, och de sjöng alla och lovade Gud. Det var så vackert, så det går inte att säga!
- Såhär sjöng de: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, bland människor som han har utvalt."
- Och lika plötsligt som änglarna kom, lika plötsligt var de borta.
- Vi visste inte vad vi skulle tro. Vi bara stod där och darrade och såg på varandra. Men alla hade vi sett och hört precis samma sak.
- Ja, så ville vi genast skynda iväg för att se!
- Och tänk att vi fann Honom! Tecknet stämmer precis! Messias, vår Frälsare!
Stilla böjer de knä vid krubban. De smutsiga, grova händerna knäpps i tillbedjan. Över den lilla gruppen människor vilar en helig frid och gemenskap. De känner inte varandra, men barnet i krubban förenar dem. Alla tänker på änglarnas ord: "Frid på jorden, bland människor som han har utvalt!"
Kärleken omsluter dem alla och fyller deras hjärtan. Ty Kärleken - Gud själv - är mitt ibland dem i det lilla barnets gestalt.
****************************************************'
Du, Maria, idag. - Fäst dina ögon på Jesus! han är hos dig i din smärta, dina bekymmer, din oro, din trötthet. Han vill ge dig sin frid och glädje. Du får stilla vila i hans kärlek.
Och du, Josef. - Du får ta emot, av nåd, den Kärlek som vill dig bara gott. Vad människor tänker om dig betyder ingenting. Du behöver inte vara så duktig. Herren har gjort allt för dig. Du får vila i nåden och lita på att Kärleken bär.
Och du, som liksom herdarna kämpar i tysthet och vill tröttas av den grå vardagens enahanda. - Lyft upp dina ögon och se Ljuset! Herrens ljus , som vill lysa upp din vardag. Och lyssna! - En Frälsare är född åt dig! Ta emot den glada nyheten i ditt eget hjärta, och gå och för den vidare till de många, som dignar under bördor och hungrar efter kärlek. Ty Kärleken själv är född till vår jord, och endast Han kan lyfta bördorna av och ge Frid och Försoning.
*****
"Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra såsom jag har älskat er." Joh. 15:12
