Åter vandrar den store Trädgårdsmästaren runt i sin trädgård och letar efter frukt.Han tittar upp mot de stora, ståtliga trädens kronor. Lövverket är frodigt och grönt, här skall väl finnas frukt att hämta? Men nej, förgäves böjer Han kvistarna åt sidan, skakar dem...men bara en liten förtorkad kart singlar ner.
Han går vidare, granskar träd och buskar. Här och där finner Han någon frukt att lägga i korgen. Ju längre Han vandrar, desto mera riktar han blicken neråt, böjer sig ner, lyfter på risiga kvistar med fattigt lövverk, ty Han märker att just här finns den största och finaste frukten, där man minst skulle vänta sig den. Nere på marknivån, ofta gömd för det öga som bara kastar en snabb och ytlig blick, utom räckhåll för den som inte bemödar sig att böja sig eller vandra genom risiga snår och över sanka marker, för den som väljer de breda grusgångarna kantade av höga pampiga träd.
Men Han, den store Trädgårdsmästaren, gläds i sitt hjärta över de goda frukter Han samlar i sin korg, gläds när Han tänker på de fattiga och hungriga som skall få del av dem...
När Han vänder tillbaka passerar Han de ståtliga, höga träden, med glänsande lövverk, men fattiga på frukt. Han betraktar dem med bedrövat hjärta, och all Hans barmhärtighet vaknar, så att Han säger vid sig själv: Låt dem stå ännu till nästa år, kanske skall de då bära frukt...
